Maj

Om du ser den här båten på närmare håll än en halv sjömil – fly!

Jag har bestämt mig för att vara politiskt inkorrekt. Min ursäkt är att jag är trött idag, och sakta men säkert håller på att skaka av mig min svenska konflikträdsla. Målet för min inkorrekta attack är paret ombord på motorbåten ovan. De hör inte hemma på sjön, faktum är att de nog inte ska ha något som helst att göra med vatten. Risken är nämligen överhängande att de utsätter sig själva och sin omgivning för livsfara.

Vi tar det från början: för två dagar sedan kom de inkörande här i ankringsviken. Lite väl nära en av våra grannar släppte de ankar och till min stora förvåning la de inte i backen lite försiktigt – som de flesta andra gör för att kolla om ankaret sitter. De började köra framåt i stället! Deras ankarkedja låg och skavde mot gelcoaten med ett ljudligt rasslande i cirka 20–30 meter, sedan var det klart: de stängde av motorn och försvann in i båten. Naturligtvis började de dragga och vår båtgranne tog sin dinge för att köra ut och säga till dem. Själva hade de inte märkt något, trots att de förflyttat sig över 100 meter …  Då bestämde de sig för att prova en annan metod, nämligen att förtöja i en av alla ankringsbojar som ligger utlagda här. Mannen i besättningen sjösatte sin dinge med utombordare, fäste en tamp i fören på sin båt och försökte på detta sätt dra den framåt! Till min stora förvåning lyckades han efter många om och men tampa fast sig i en boj, trots att det blåste en del, utombordaren var av minsta modell och ankaret låg fortfarande i och släpade. Faktiskt ganska underhållande.

Därefter åkte han tillbaka och hoppade upp i båten. Dingen glömde han att förtöja, något som inte uppmärksammades förrän en annan granne körde iväg och hämtade den. Gårdagen förflöt utan några större missöden och det var nog fler än jag som tyckte det var skönt att de låg förtöjda på en boj istället för ankar. Själva var vi hembjudna till en av våra grannar som vi lärde känna i Port Vell i vintras och hade en trevlig kväll tillsammans. Eftersom väderprognosen förutspått att Tramontanevinden som blåser från Lejonbukten skulle nå Mallorca vid midnatt lämnade vi vår vän vid 11-tiden igår kväll och lade oss i salongen, med kläderna på. Innan dess hade vi plockat undan allt löst i båten och förberett den för en snabb reträtt om vårt ankare skulle släppa. Vinden kom mycket riktigt på utsatt tid, den var dock starkare än utlovat och vi pendlade kraftigt i den byiga vinden, emellanåt fick vi hålla i oss för att inte ramla ur sofforna i salongen. Att sova var såklart inte att tänka på. Vi hade luckorna ut till sittbrunnen öppna för att kunna hålla koll på båtarna omkring oss och trots vildsinta stormbyar satt vårt ankare som gjutet. Efter en extra hård vindstöt ställde sig Camilla upp och tittade ut, jag frågade om allt såg okej ut och hon nickade till svar. Då small det till i fören! Vår kompis båt som vi lämnat ett par timmar tidigare draggade och gled nu rakt in i vår båt. Jag sprang fram och försökt hålla ut den 42 fot stora båten samtidigt som jag bankade så hårt jag bara kunde på den. Tillsammans lyckades Camilla och jag trycka ut den men vår vän verkade inte ha vaknat. Båten försvann i hög hastighet mot en stor katamaran men lyckades med minsta möjliga marginal missa den, därefter drev den vidare rakt mot klippblocken som omger hamnpiren. Vi kände oss helt maktlösa inför den förestående katastrofen. Att försöka nå honom med hjälp av vår dinge hade varit omöjligt i den hårda vinden. Dessutom hade jag tagit av utombordaren och årorna för att vi inte skulle förlora dem under natten. Vi försökte ringa honom och anropa på VHF-radion utan resultat. Plötsligt bytte vinden riktning ett par grader och vår vän missade klippblocken med ett nödrop. Skönt tänkte vi, men nu började han driva ut till havs! Under tiden hade jag ringt 112 och kommit i kontakt med sjöräddning, de skulle skicka ut en båt som kunde vara här 45 minuter senare … Men som genom ett trollslag dog vinden plötsligt och vår vän svarade samtidigt, något yrvaket, i sin telefon – vi var minst sagt lättade. Han lyckades precis få upp sitt ankare och ge sig av till en annan del av bukten innan stormbyarna började igen, och jag lyckades avstyra en sjöräddningsutryckning som någon säkert hade fått betala dyrt för annars. Resten av natten satt vi på helspänn i sittbrunnen och höll vakt. När gryningen kom upptäckte jag en bekant profil. Motorbåten låg ett par hundra meter ut i bukten och den såg ut att bli mindre och mindre. Då mindes jag att jag sett den tidigare under natten i kikaren när jag lyste på vår draggande vän med min strålkastare. Precis bakom honom hade jag sett en motorbåt och oroat mig för ett rendez-vous dem emellan. När jag tänker på vad som hände under natten är jag så gott som säker på att motorbåtens förtöjning till bojen brustit och att deras ankare (som ägaren aldrig tog upp) plogat upp vår väns ankare.

Vid 9-tiden i morse såg jag i kikaren att det var folk ute och gick på motorbåten, de hissade upp sitt ankare (som vid det här laget släpat över cirka 500 meter sjöbotten) och satte kurs tillbaka. Precis rakt upp i vinden från vår båt kastade de i det igen och naturligtvis draggade de … Efter att jag blinkat frenetiskt på dem med min strålkastare och skrikit mig hes i vinden att de var på väg att dragga upp vårt ankare och var en fara för alla andra båtar gav de upp. De tog upp sitt ankare och lade sig på längre avstånd från oss alla. Man undrar ju lite om de brukar spendera nätterna med att sova gott under tiden som deras båt draggar kors och tvärs mellan de Baleariska öarna?

Bild tagen från vår väns båt ca 7 timmar innan ”mötet”. Bakom oss ligger katamaranen och stenpiren.

Den enda ”skada” som uppstod under natten var en lätt böjd skänkel till vaggan som vårt ankare brukar ligga i

Och till något helt annat: den engelska dagcharterbåten Tudor Dawn som efter 18 år i bukten nog har lite mer sjövett än vissa andra här …