Oktober

I dag ska vår blogg inte handla om ställen vi har besökt, saker jag har byggt om eller mat vi ätit. Jag lovar dessutom att för en gång skull inte vara det minsta ironisk. Med risk för att skrämma bort en och en annan läsare tänker jag däremot våga mig på att vara en smula politisk … Inspirerad av Alexandra Pascalidou som precis kommit ut med: Kaos – Ett grekiskt krislexikon tänker jag här försöka ge min egen, högst amatörmässiga syn på krisen.

En blogg som denna kanske är fel forum, men efter tre i år några av Europas mest krisdrabbade länder (Spanien och Grekland) är det svårt att inte fundera över varför saker och ting ser ut som de gör. Medan den spanska krisen i grund och botten verkar vara skapad av giriga banker – tycks den grekiska ha en helt annan bakgrund. Vi har haft turen att träffa och lära känna ganska många greker och det intressanta är att i princip alla säger samma sak. Människorna vi träffar här tillhör de mest gästvänliga, givmilda och ärliga personer man kan tänka sig, däremot verkar deras politiker ha motsatta egenskaper. I landet där demokratin föddes är korruptionen utbredd, dessutom har politikerna under många år byggt upp en gigantisk offentlig sektor full av förmåner, bonusar, höga löner, låg pensionsålder och ineffektivitet. Över 1 miljon av Greklands befolkning på 10 miljoner lär ingå i den. Det finns en hel generation greker som en gång i tiden ansåg att det bästa och finaste man kunde syssla med var att arbeta inom den offentliga sektorn. Våra vänner berättar att inom vissa yrken var pensionsåldern 42–44 år, att pensionen därefter var omkring 3 000 € i månaden och att en del även fick en bonus när de slutade, på över 100 000 €! Att landet idag har en extremt låg export och svag entreprenörsanda skylls av många på att det för inte så länge sedan var väldigt få som ens funderade på att starta sitt eget företag. Varför anstränga sig när lönen inom den offentliga sektorn garanterat var mycket högre och tryggheten där total?

Men det trygga arbetet som statsanställd är inte längre tryggt. Nu rensas det ut i den offentliga sektorn och de som inte förlorar sina arbeten tvingas gå med på en dramatisk sänkning av sina löner. Tidigare i våras träffade vi kapten Christos. Hamnpolisen i Preveza lade upp sin patrullbåt på land bredvid Isola för underhåll, och precis som i princip alla andra greker visade sig poliserna vara ödmjuka och trevliga människor. Jag pratade ganska mycket med Christos och fick höra en minst sagt tragisk historia. Han hade tillsammans med sin fru och dotter bara några månader tidigare lämnat Aten eftersom deras inkomster inte längre räckte till för att leva där. På kort tid hade hans lön sänkts från 1700 € i månaden till 900 €. Hans fru (som är sjuksköterska) hade samtidigt fått sin lön sänkt från 1000 € till 500 € i månaden. Eftersom Christos föräldrar har ett litet jordbruk utanför Preveza har de efter flytten lyckats sänka sina utgifter för mat till ett minimum. I likhet med många andra greker tvingas de också till stor del leva på gamla besparingar, men en dag tar de slut och då kommer krisens omfattning bli än mer tydlig.

Men det finns också positiva signaler. I dag växer en generation upp som är beredda att arbeta hårt och som förstår att pengar inte föds ur ett stort vakuum. Vår bild av Grekland har ändrats radikalt sedan vi kom hit – det är många här som arbetar betydligt fler timmar än många svenskar skulle drömma om att göra, och till en bråkdel av lönen. Viljan att betala skatt är kanske inte den högsta, ”varför ska jag betala skatt när pengarna ändå bara hamnar i fickorna på korrumperade politiker och ineffektiva offentligt anställda som tillbringar dagarna med att sitta och röka?”, men landets räddning ligger nog inte heller enbart i att alla blir bättre på att betala skatt. Snarare i att man får hjulen att börja snurra – vilket europeiska nödlån tyvärr aldrig kommer att kunna ändra på. Det verkar behövas ett ordentligt systemskifte ­här – inte en massa pengar som underhåller det gamla. Ibland måste man ända ner på botten för att få pendeln att vända och då kan till och med en konkurs bidra med något positivt.

Grekland har egentligen bra förutsättningar med rika naturtillgångar och välutbildade invånare. Och om de greker vi har träffat är representativa för landet befolkning är jag övertygad om att det finns en ljusning även för Europas svarta får.