Ibland tänker jag på mitt liv som att jag har levt det i omvänd ordning; av någon outgrundlig anledning hade jag som tonåring väldigt bråttom med att bli vuxen. Varför gjorde inte jag ett par säsonger i alperna som skibum, jag som älskar att åka skidor, och varför packade jag inte min ryggsäck och luffade runt i Sydostasien med en gammal tummad ”Lonely Planet” som vägvisare?

Anledningen var antagligen att jag sökte någon sorts trygghet. Mina föräldrar hade redan gett mig mängder av den varan under min uppväxt men när jag var 18 år gammal stod en fin bil och ett hus överst på önskelistan. Jag hade till och med så bråttom att bli vuxen att jag inte ens försökte utbilda mig till det jag egentligen ville arbeta med: någon sorts formgivare, Arkitekt eller Art Director på en reklambyrå. Jag tog helt enkelt det första bästa som dök upp, jag blev tandtekniker. I nästan 10 år stod jag ut trots att jag nästan med en gång insåg att jag inte var ett uns intresserad av tänder.

Att försöka berätta min historia utan att nämna Camilla går inte. Vi träffades redan på gymnasiet och har hängt ihop sedan dess. Att vi snart har varit tillsammans i 25 år tolkas nog av de flesta som ännu ett bevis för min (eller vår) önskan att vara vuxna men i just det här fallet stämmer det inte (och vuxna håller sällan ihop så länge heller). Vi tillhör de få lyckligt lottade som kan spendera hur mycket tid som helst tillsammans utan att tröttna, tvärtom, vi kompletterar och lär oss nya saker om och av varandra hela tiden. Att bo på en så liten yta som en segelbåt utgör tillsammans med Camilla är inget problem, det är bara jäkligt trevligt.

Vi har inte bara följts åt som par i många år, vi har dessutom jobbat och intresserat oss för samma saker under åren. Först var vi tandtekniker tillsammans (en stor del av tiden på samma arbetsplats), sedan startade vi ett Café (Pic-Nic i Malmö) och drev det tillsammans med min far under ett antal år. Därefter började Camilla studera till översättare samtidigt som jag äntligen gjorde slag i saken och började närma mig mitt drömjobb. Jag lyckades som 30- åring på något sätt få in foten på en reklambyrå och innan jag visste ordet av var jag fast anställd som AD-assistent. Lite studier på Berghs i Stockholm gjorde att mitt självförtroende växte och kort därefter blev jag anställd som AD på Danmarks största reklambyrå.

Det blev många sena nätter och hårt jobb men också en otroligt spännande och lärorik tid. Jag hade aldrig varit den person jag är idag om det inte vore för de nästan 10 år jag spenderade i danska reklambyråvärlden (med undantag för det sista året som jag spenderade på en annan stor dansk byrå som inte förtjänar att nämnas här). När jag i början av sommaren 2008 sade

Hem   |   Besättning   |   Båten   |   Bloggen   |   Rutten   |   Foto  |  Krönikor  |  Länkar

Vem är Adam?

Hur beskriver man sig själv på ett opartiskt sätt? Egentligen borde kanske min fru Camilla ha skrivet det här men hon sitter just nu upptagen med att läsa Ebbe Gustavssons ”Det nya båtlivet” (intressant titel på en 30 år gammal bok) samtidigt som hon kastar ett getöga på sjökortet emellanåt.

vid att spendera dagarna på ett kontor och i kundmöten får kroppen glädjefnatt när man äntligen får ta i lite. Spika, hamra, såga, slipa, måla, gjuta, mura mm, allt går att göra själv bara man är bered att göra lite research innan och inte har tummen mitt i handen. För den som är intresserad följer här en länk till vårt senaste projekt (lägenhet heter det visst): www.adamhansson.com/Adam/the_loft.html.

Dessutom gjorde tidningen Plaza Interiör ett stort och smickrande reportage om vår bostad i nummer 6/2010. I vanlig ordning hann lägenheten precis bli klar innan nästa projekt tog över: vår resa! Parallellt med vårt senaste bostadsprojekt har jag dessutom under nästan två år lagt lite drygt 1 000 timmar på att uppdatera och förbättra vår båt.

Jag har med åren också insett hur förbaskat skoj det är att skriva. Därför tog jag 2009 kontakt med tidningen Segling och skriver löpande en krönika för dem. En halvfärdig ungdomsroman ligger också och väntar på att bli färdigskriven… 

upp mig från byrån (som inte förtjänar att nämnas här) var tanken att jag skulle lägga all min tid på vår båt inför den planerade avfärden 2009. Det blev mer fixande med båten än jag hade räknat med, men det som kanske mest av allt gjorde att vi bestämde oss för att skjuta på resan var att min lilla frilanslåda plötsligt inte längre var en liten bisyssla. Ett antal jobb som gav mig en rejäl nytändning ramlade in och jag fick erfara hur det är att få arbeta direkt med stora kunder utan en massa mellanhänder med ömma tår och utan att behöva ta hänsyn till hela det politiska spelet som ofta tar död på kreativiteten innan den lämnar reklambyråns väggar.

Det som gjorde att det i slutänden lossade på riktigt var att min gode vän och tidigare parhäst, den sällsynt duktiga copywritern Andreas Andersson, och jag slog oss samman och bildade www.extrasmallagency.com. Underbart att få arbeta med någon som gör att man själv blir bättre: Tack Andreas! 

På vår lediga tid har Camilla och jag alltid varit fullt sysselsatta. I mitt fall har det inneburit åratal av vindsurfing, en del hanggliding, tappra försök att lära sig spela olika instrument och sena timmar i en inspelningsstudio. Vi har också många gånger hunnit med att resa långt hemifrån under våra semestrar men det som vi har lagt mest tid på genom åren har varit att renovera. Som jag nämnde tidigare var ett hus något som jag tidigt visste att jag ville ha och redan som 23-åring blev jag (och Camilla) ägare till ett gammalt gatuhus i Ystad. Vi spenderad nästan all vår lediga tid under fem år på att renovera vårt hus och när vi nästan var klara sålde vi det. Ystad kändes för trångt och vi flyttade till Malmö där ett nytt renoverings-projekt väntade, och därefter ännu ett.

Många skulle nog kalla mig manisk och de har säkert rätt. Jag älskar allt som har med renovering att göra! Ofta sitter jag i månader och gör skisser/ritningar på hur bostaden ska komma att se ut. När jag börjar känna mig klar kommer nästa del: själva byggandet. Är man van