Nu letar han och jag oss tillsammans söderut mot ett helt nytt liv, helt nya upplevelser och en framtid som är ett oskrivet blad. (Och ja, vi har alltså varit tillsammans i 25 år i år – lika obegripligt som fantastiskt!) Förvisso har våra liv hemma i Sverige också inneburit en hel del oväntade och livsomvälvande förändringar under åren, men det är svårt att sätta dem i relation till det som håller på att ske nu. Känslan av att den här resan, som vi just har inlett, kan leda till precis vad som helst är överväldigande och fullkomligt lyckorusframkallande. Och en viktig faktor – kanske en av de viktigaste, om man bortser från vår nyfikenhet och brist på sentimentalitet när det gäller att bryta upp – är förstås att vi båda har jobb som vi kan ta med oss var som helst i världen.

 

(Så för de av er som läser det här och av någon anledning tror att det är tråkigt att bli vuxen kan jag meddela att det är precis tvärtom! När man är vuxen får man bestämma precis allting själv. Det är jättebra.)

 

Det tog förvisso lång tid för mig att inse att mitt drömjobb, som jag fantiserat om sedan jag var liten (min stora idol när jag var i tioårsåldern hette Suzanne Täng – det var hennes översättarnamn som oftast dök upp i eftertexterna till de brittiska dramaserier och söndagsmatinéer som ibland förgyllde det magra tv-utbudet i 80-talets begynnelse) faktiskt fanns inom räckhåll. Så jag tror egentligen att jag alltid har vetat vad jag ville syssla med, även om det inte var förrän jag fyllt 30 som jag började plugga till översättare. På grund av bristande insikt och,

 

Hem   |   Besättning   |   Båten   |   Bloggen   |   Rutten   |   Foto  |  Krönikor  |  Länkar

Vem är Camilla?

Att jag skulle sitta på min alldeles egen segelbåt med siktet inställt på Medelhavet och klura på hur jag bäst ska beskriva mig själv för eventuella blogg- och hemsidesläsare hade nog känts ganska otippat för sisådär en 25 år sedan. Då, när jag som plågsamt blyg 16-åring – lika otippat – började dejta den där snygge killen i årskursen över mig som jag hade kastat lystna blickar på i över ett halvår.

förmodligen, självförtroende hade jag tidigare inte ens funderat på att det var en möjlighet som var öppen för mig.

Och plötsligt kände jag mig hemma. I Lunds höstsprakande parker, bland anrika universitetsbyggnader och på små kaféer där jag fick sitta och läsa och skriva över en kopp kaffe, så ofta och så länge jag ville. Okej, det var ju inte Paris men känslan fanns där. Jag var så lycklig! Jag mötte människor som tänkte som jag och uppskattade samma saker som jag, och insåg att det är helt okej att vara en drömmare och romantiker – när jag märkte hur mycket jag själv uppskattade de egenskaperna hos mina nyfunna vänner. Så när jag fyra och ett halvt år senare, som diplomerad översättare, startade mitt eget företag www.adverba.se och ganska snart märkte att det här kan jag ju faktiskt försörja mig på, om än ganska blygsamt, visste jag att jag hade valt helt rätt väg. Och kanske hade jag kunnat göra det mycket tidigare i livet, men då hade jag

   

 

 

missat en hel del andra erfarenheter som jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Det som gav mig självförtroende att börja plugga – förutom Adam som peppade mig hela vägen, och faktiskt har gjort det ända sen vi träffades – var mina 5 år som caféägare. Att ha ett eget café där bardisken är ditt kungarike och alla kunder är gäster på din alldeles egna lilla fest är en strålande känsla. Där kunde jag få excessera i min stora passion i livet (en av dem i alla fall), d v s kombon mackor och kaffe. För visst måste väl ändå mackor vara världens bästa uppfinning! Gott bröd och i det allt annat i livet som är gott; precis allt man gillar kan man stoppa i det. På vår lilla baguetteria Pic-Nic på Fersens väg i Malmö, som jag, Adam och Adams pappa Uffe öppnade 1996, serverade vi nämligen våra alldeles egna baguetter (som bakades varje morgon av vår eminente bagare Agne) med alla tänkbara – och ibland, som ett resultat av Uffes experimentlusta, faktiskt ganska otänkbara – kombinationer av pålägg och tillbehör. Det var en fantastisk tid, som naturligtvis innebar mycket hårt arbete men som framförallt gav mig en känsla av att allt var möjligt.

  

Och till hösten får jag kanske tillfälle att njuta av lite studietid igen – den här gången i Barcelona, där vi har bestämt att vintern ska tillbringas. Jag ser verkligen fram emot att för första gången i mitt liv få bo i en riktig storstad, med allt vad det innebär av kulturutbud, folkliv, språkmixar, mode och, förstås, inte minst cafékulturen och second hand-utbudet! Vad jag förstår ska Barcelona vara en riktig guldgruva när det gäller vintagebutiker, och stadens invånare väldigt måna om att klä sig individuellt och stilfullt. (Jag såg till och med en amerikansk hemsida för blivande utbytesstudenter där man ”varnade” för att klädkoden i Barcelona var väldigt ”europeisk” – som tjej skulle man förbereda sig på att bli uttittad om man inte klädde sig i kjol eller klänning, strumpbyxor och skor med klack under hösten och vintern …) Sounds like my kind of town!

 

För det är ju just de där kontrasterna som gör livet spännande. Båtliv och stadsliv. Varje sommar när vi har varit ute våra 4-6 veckor på svenska västkusten och levt skärgårdsliv, där man går upp på morgonen och hoppar i shorts, linne och flipflops, brukar jag precis ha hunnit komma till insikt om att det där är grejen – när jag plötsligt känner suget efter att få dra fingrarna över mina klänningar i garderoben, nypa lite i tyget, fundera över om det är en prickig dag, en helsvart eller kanske till och med en hallonröd, och vilka skor som egentligen är allra snyggast till den korta, skotskrutiga kjolen …

 

Okej, jag inser att jag aldrig kommer att bli en tuff seglartjej som styr sin båt jorden runt på egen hand, men vem säger att man måste välja? Kan man inte få lov att vara lite av varje? Jo. Det kan man.