Slussarna i Lüneburg

På allmän begäran (eller om det kanske var på min systerson Axels …) kommer här några rader om den märkligaste hiss jag någonsin har åkt i.

I alla slussar vi har tagit oss igenom åker man antingen upp eller ner i takt med att vattnet i slusskammaren långsamt fylls på. Men det finns en (eller rättare sagt två) som skiljer sig ifrån mängden: slussarna i Schiffshebewerk Lünenburg på Elbe-Seitenkanal.

Tysk ingenjörskonst har försett världen med en märklig bastard som är ett mellanting mellan en sluss och en gigantisk hiss. I något som påminner om ett jättebadkar med måtten 12×100 meter fick vi och vår lilla segelbåt känna på hur det är att på bara några minuter susa 38 meter upp i luften, utan en enda krusning på vattenytan. Tillsammans med en liten turistbåt gled vi in i badkaret, förtöjde i knaparna längs sidan och bevittnade hur kanalen vi nyss hade gått på försvann under oss i ett huj. Den högsta och garanterat enklaste slussen hitintills!

Den enorma betongkatedralen som omgav oss såg ut som något klippt och skuret ur en gammal James Bond-film. I högtalarna som omgav oss ekade tyska röster mellan väggarna och någonstans bakom kontrolltornets tonade rutor tyckte jag mig ana en man, sittandes i en elegant designad 60-talsfåtölj, med en vit långhårig katt i knäet.

För några dagar sedan upprepades känslan av att vi befann oss i en Bondfilm. I den nästan löjligt fina staden Maastricht i södra Holland upptäckte vi en gratisparkering mitt i centrum. Piren var fullbelagd men en välklädd man ombord på något som såg ut som Disco Volante (skurkens hightechbåt i Åskbollen) erbjöd oss att lägga till utanpå dem.

Tyvärr blev vi aldrig inbjudna på Martinis och roulette men jag lyckades ta en spionbild …