Wherever I lay my boat

Och plötsligt blev det sommar på riktigt

Med vårt hem på ryggen (fast egentligen är det tvärtom, det är vårt hem som bär oss på sin rygg, eller nåt i den stilen i alla fall) seglade vi iväg från vår vinterhamn i söndags eftermiddag. Ända in i det sista försökte jag komma på en anledning att stanna kvar en liten stund till, och inte blev det lättare av att hela vår stora familj från hamnen kom och ville säga hejdå innan vi stack. Även om många redan hade kastat loss hade vi nog ett tjugotal vänner som kramade, vinkade och tutade av oss. Så ingen återvändo alltså.

26 timmar senare styrde vi in i ankarviken utanför San Antonio och slängde i ankaret på ungefär samma plats som sist vi var här, i slutet av oktober. Och nu ångrade jag mig inte en sekund att vi lämnat vår vinterhamn. Den där känslan jag längtade efter – här är den. Känns faktiskt lite som att vara hemma igen. Eller så är det helt enkelt så att vi alltid är hemma, överallt.