Sagardi, La Marquisita och Kolios Taverna

Men vi börjar i sittbrunnen på Casa Isola. Tycker ni att bilden ser lite oskarp ut? Det är bara ett romantiskt skimmer …

I torsdags var det 27 år sedan Adam och jag träffades. 27 år. Kan ni fatta vad man hinner göra på 27 år? Och hur mycket man hinner ändras som människa? När man har varit tillsammans i så herrans många år och lärt känna varandra på nytt gång på gång är det svårt att låta bli att fundera över vad som hade hänt om vi hade träffats för första gången i dag i stället? Fast det är klart, då hade vi ju inte alls varit de personer vi är i dag, utan helt andra människor … en spännande tanke, men jag tror att jag håller kvar vid det nuvarande scenariot. Och ser fram emot att fortsätta ändras och åldras tillsammans med Adam.

Nuförtiden har vi ju faktiskt en officiell dag att fira också, men varför nöja sig med en ynka bröllopsdag som bara infaller en gång om året när man kan fira två dagar i stället?

Dessutom är det här ett perfekt tillfälle att leta upp den bästa, mysigaste, mest romantiska restaurangen, baren, krogen, syltan – vi är öppna för alla kategorier, så länge de bjuder på skön stämning och kan laga mat – i den stad vi befinner oss i för tillfället. Undrar i vilken stad vi kommer att fira vår tjugoåttonde årsdag? (Här utgår jag helt fräckt ifrån att Adam kommer att vilja fira med mig även nästa år.)

Tre år på resande fot och tre helt olika ställen.

2010. Sagardi i Barcelona. Underbara Barcelona, vår första vinterhamn. På Sagardi i stadsdelen Born brukade vi oftast äta pinxos i baren, men den här kvällen provade vi deras grillrestaurang och åt den ena baskiska delikatessen efter den andra. Är svårt att slå själva läget, omgivningen och hela grejen. Det är ju Barcelona.

2011. La Marquisita i Cartagena. Den här pärlan luskade vi fram med hjälp av Tripadvisor och gick helt enkelt efter vilket ställe som hade flest toppnoteringar skrivna på spanska. Cucina maravillosa. Por una noche romantica, typ. Och de hade så rätt. Efter första kvällen här blev detta vårt trumfkort som vi plockade fram när vi skulle ta med vänner på middag. Eftersom det låg på ett litet undanskymt torg och inte såg mycket ut för världen från utsidan blev folk alltid glatt överraskade när de kom in och inte minst fick smaka på maten.

2012. Kolios taverna i Preveza. Vi är fortfarande inte riktigt säkra på om stället heter Kolios, eller om det bara är det folk kallar det eftersom ägaren heter Kolios. Verkar vara så man gör här. Den här restaurangen ligger på en av de små gränderna uppe i gamla stadskärnan, och är ett ställe som vi har gått förbi flera gånger och tyckt att det såg så inbjudande ut, lite som en restaurang man skulle hitta någonstans runt Möllevångstorget i Malmö, ett sånt där ställe där man känner sig hemma så fort man öppnar dörren. Och precis så var det. Här skulle vi kunna hänga varje kväll! 

När vi tänkte att nu får vi nog inte ner en bit till kom det in en liten dessert med en hälsning från kocken. Tänkte att ni kanske ville prova den här? Och då vore det ju ofint att inte smaka … mmmm.

Dags att promenera hemåt. Skönt att ha lite sällskap.