Flytande inspiration

Det här skulle man ju kunna vänja sig vid

Det är lördag kväll och jag är så trött att jag nästan ser i kors efter att ha skrivit, skrivit, skrivit precis hela dagen, och veckan med för den delen. Hur mycket jag än älskar mitt arbete så skriker kroppen efter att få röra på sig när den har suttit stilla så länge. Men efter en språngmarsch till stranden och ett ljuvligt kvällsdopp (det är fortfarande 25 grader i vattnet, och det känns ännu varmare efter att solen har gått ner) piggnade jag till lite. Och ännu bättre blev det när Adam serverade en egenhändigt mixad Piña Colada som skulle gjort vilken karibisk bartender som helst grön av avund. Inspirerade av drycken (och även av boken jag översätter, som för övrigt fortfarande är hemligstämplad) fortsatte vi sen lördagskvällen med vår favoritsysselsättning – att smida framtidsplaner.

Lite senare fick vi besök av ett glatt gäng svenska seglartjejer och deras svenskengelske skeppare Steve, som vi stötte på ett par gånger även förra veckan. Efter att i princip inte ha träffat några svenskar alls under sommaren har de senaste dagarna mer eller mindre genomsyrats av ljuva tungomål hemifrån (göteborgska, helsingborgska, stockholmska, småländska, dalmål …), något som också har lett till att Adams signeringspenna har gått varm och hans välfyllda förråd av Doktor Kessners hemlighet tagit helt slut. Nej, nu ljög jag faktiskt, en bok har vi kvar men den håller vi hårt i!

Steve och hans crew seglar mot nya äventyr