Historien upprepar sig

Vi har bestämt oss för att försöka bli goda osjälviska människor. Ni vet sådana där som hamnar i historieböckerna, får medaljer för sin tapperhet och monument resta för att omvärlden alltid ska komma ihåg deras gärningar. Problemet är bara att vi befinner oss i ett hav fullt av charterseglare som avslutar dagen med att mumsa i sig havets läckerheter på närmsta taverna. Hur ska man kunna rädda någon av alla dessa livsnjutare? Att hjälpa dem att lägga till berättigar knappast oss till vare sig medaljer eller monument.

Just när jag i min dagdröm är på väg att tilldelas ett viktigt och betydelsefullt pris av en djupt koncentrerad och välkammad svensk konung hör jag någon ropa: ”Hello! We have a problem!” Om babord, cirka hundra meter från oss upptäcker jag en ganska stor båt befolkad med en handfull människor. Vi är på väg uppför sundet mellan Lefkas och Meganisi och vinden har precis bestämt sig för att ta siesta. Fulla av förväntan rullar vi snabbt in genuan, startar motorn och tar sikte på de nödställda. Det visar sig att deras motor vägrar starta och utan vind driver de nu planlöst omkring. Stackars satar – tänk vilken katastrof det här kunde slutat i! Båten har amerikansk flagg men besättningen kommunicerar sinsemellan på ett för oss okänt språk. Jag kan inte låta bli att säga till dem att de inte låter särskilt amerikanska, och får ett svar som överträffar alla förväntningar. ”We’re Israelites!”

Plötsligt faller allt på plats! I sann Raoul Wallenbergsk anda bestämmer vi oss för att rädda dessa stackars nödställda judar i exil. Fram kommer en lagom lång bogsertamp och under den nästan timmeslånga räddningsaktionen känner jag historiens vingslag flaxa majestätiskt. Väl framme i Nidri tackar våra skyddslingar oss innerligt och vill bjuda oss på middag på närmsta restaurang. Men sanna hjältar tar inte betalt för sina insatser. Vi förklarar att nöjet helt och hållet var på vår sida och seglar vidare. Jag känner mig storsint och betydelsefull men plötsligt infinner sig en olustig känsla – tänk om vi nu tvingas sluta våra dagar i ett ryskt fångläger? Varför tänkte jag inte på det tidigare!