En havets riddare

Jag vet inte vad det beror på, men på något vis verkar de nya vänner jag hittar i hamnarna alltid vara äldre charmiga herrar i 60-årsåldern – i synnerhet sedan vi kom till Frankrike har detta fenomen varit återkommande. Kanske är det ett visst mått av flickighet i kombination med ”rejält fruntimmer” (och det, mina vänner, är den finaste komplimang man kan få av de kärva gubbarna i hamnen) som tilltalar dem.

Den senaste i raden av mina erövringar heter Axel och är en fransk ensamseglare som vi mötte i Les Saintes Maries de la Mer. Han kom inforsande i hamnen vid midnatt, utan lanternor eller fendrar och sladdade in på platsen bredvid vår, med håret på ända och vild blick. När den första förskräckelsen hade lagt sig och vi hade hjälpt honom att förtöja hans 39-fotare (på säkert avstånd) upptäckte vi en man med ett hjärta av guld, massor av humor och charm – visst påminner han lite om Dustin Hoffman?– och inte minst en outtömlig källa av kunskap om kuststräckan mellan Sète och Barcelona!

Han hade seglat här sedan mitten av 70-talet och kunde detaljerat redogöra för hur vinden blåste runt varenda liten utbuktning eller förhöjning längs kusten och på vilket avstånd och djup man hittade det plattaste vattnet och bästa vinden. På en underbar mix av engelska och franska gav han oss massor av ovärderliga tips som vi aldrig skulle kunna hitta i pilotböckerna – och skänkte oss dessutom sina sjökort för hela sträckan. Själv kunde han ju dem utantill. Efter ett par dagar tillsammans och en fyrarätters avskedsmiddag i hans kajuta skildes vi åt. Det är ju så det fungerar; man möter någon som på kort tid blir en väldigt kär vän och sedan går man skilda vägar – för att kanske mötas igen en annan gång, i en annan hamn.

En blick ut över havet innan vi kastade loss från Sète.

Och så här avslappnade kände vi oss när vi 6 timmar senare lagt till i lilla staden Gruissan.