Orkanen 1: Adams version

När vi lämnade Tyskland för en vecka sedan lämnade vi också möjligheten att koppla upp oss via det mobila nätet. Vi kommer helt enkelt inte att vara i Holland och Belgien tillräckligt lång tid för att det ska vara lönt att investera i simkort för de båda länderna. Andra bullar blir det i Frankrike! Det kommer säkert att bli jätteenkelt att hitta en fransk mobil bredbandslösning och få den att fungera på våra Mac:ar …

Men nu till något helt annat! Nämligen vår första (och förhoppningsvis sista) kontakt med en orkan.

Efter att vi blivit ordentligt bortskämda hemma hos Michael och Sabine i Bochum hade vi två dagars motorgång till vår första tilläggningsplats i Holland. Det började med strålande väder och slutade med något helt annat. Sista dagen hann vi med några kilometer på Wesel-Datteln-kanalen och därefter svängde vi norrut på Rhen, som med ca 5 knops medström snabbt skulle föra oss till Nijmegen i Holland.

På en flod, mitt inne i Europa, mötte vi för första gången i våra liv vindar med orkanstyrka! Precis innan den holländska gränsen ändrade himlen snabbt färg från ljusblå till svart. Vi förundrades över nyanserna som gick från svartlila till cyan och tvärs över himlen gick ett spikrakt svart sträck som närmade sig oss snabbt. Inom loppet av ett par minuter ändrades vädret till något som man i Holland kom att kalla för katastrofväder. Det började åska och störtregna. Från min plats på styrbords sida i sittbrunnen kunde jag se hur flodvattnet snabbt ändrade karaktär. Gässen som snabbt hade byggts upp på vågtopparna blåste plötsligt av vågorna. Lite drygt hundra meter från oss på flodstrandens södra sida blev jag vittne till hur ett tiotal höga gamla träd plötsligt knäcktes som tändstickor! Vindbyn var så kraftig att den drog med sig flodvattnet upp i luften. När den var som starkast var sikten inte mer än ett tiotal meter framför oss – inte något man vill uppleva på en extremt hårt trafikerad farled! Så fort sikten blev lite bättre igen kunde vi se lastpråmen som precis hade gått om oss kränga som en segelbåt på kryss i styv kuling. Pråmen som var av största slag hade tredubbla lager containrar lastade på däck och jag var övertygad om att de skulle ramla över bord. Om vi hade haft riggen uppe hade vi garanterat fått känna på vad en knockdown är (när båten bestämmer sig för att doppa masten i vattnet), även om vi hade hunnit bärga seglen innan. I mer än en timme fortsatte vi i vindar som konstant höll sig över stormgränsen. Som genom ett under klarade sig allt; biminitaket, solpanelerna, radarn, cyklarna som var surrade på däck och sist men inte minst: vi själva.

Dagen efter fick vi reda på att det hade blåst upp till 34 m/s i byarna och att fyra containrar hade ramlat överbord från lastpråmarna. Fem husvagnar hade blåst iväg över hundra meter och landat i ett vattendrag, tusentals träd hade vält och över 50 människor skadats, en av personerna i husvagnarna hade omkommit. På vår fortsatta färd genom Holland har vi av ”urinvånarna” fått höra att det var det hårdaste väder de drabbats av på åratal, och överallt ligger höga träd huller om buller.

Tro nu inte att vi har blivit avskräckta bara. Den trevlige och en smula bohemiska dansken vi träffade i Nijmegens hamn ett par timmar senare, som var på väg hem med sin 16 meter långa träbåt (inköpt för en spottstyver 8 år tidigare i Turkiet) delade över en öl med sig av sina favorittillhåll i Medelhavet. Plötsligt kändes en orkan på Rhen som en obetydlig parantes …