På vägar av vatten

Känslan av att ha en hel månads båtliv framför sig var mäktig och nästan overklig. Hur känns det då när man är på väg ut på ett äventyr som kanske kommer att vara i flera år? Rimligtvis borde det mångfaldiga känslan men om jag ska vara ärlig är det nästan tvärtom. Förberedelser och praktikaliteter upptar all ens tid innan avfärden, som dessutom innebär att det kommer att dröja lång tid innan man får möjlighet att träffa vänner och familj igen. Först nu ett par veckor efter avfärd börjar vi inse hur stort det är. Är det verkligen sant – kommer våra liv att se ut så här under lång tid framöver? Om man någonsin ska nypa sig i armen är stunden kommen.  

Vi fick en strålande start på vår resa. I solsken och en lätt vind lämnade vi Malmö, och ju närmare Tyskland vi kom desto varmare blev det. Det blev förvisso en hel del motorgång men också några fina halvvindsben där vi under lång tid loggade 6,5 knop. När vi nådde Travemünde hade ett stabilt högtryck parkerat över Europa.

Nu har vi stuvat undan seglen och vår mast åker på asfalterade vägar genom Europa, på ett lastbilsflak tillsammans med en handfull andra riggar. Det känns en smula märkligt att bara ha en motor att förlita sig på; något man vanligtvis mest använder sig av i hamnar eller när vinden är för svag för att ge båten fart. Med cyklar på däck, en basilikakruka under sprayhooden och fendrar hängande längs friborden puttrar vi fram genom den tyska landsbygden. Vi navigerar numera inte efter sjömärken, fyrar och landmärken som tecknar sig mot horisonten. Istället har vår bilnavigator tagit plats i sittbrunnen och vi har börjat räkna avstånd i kilometer i stället för sjömil. Vädret är inte avgörande för hur lång en dagsdistans kommer att bli; det avgörs av slussarnas öppettider och slussvaktarnas villighet att öppna för en vilsekommen liten svensk båt. Ögonen börjar vänja sig av vid att ständigt kasta en blick på Windexen och händerna greppar inte längre efter vanten när vi kliver iland. Vi har helt enkelt blivit motorbåtsfolk som färdas på en slingande väg av vatten. Om nästan 2 000 km tar vår vattenväg slut och vår nya dieselmotor ska få en välbehövlig semester i Medelhavet.

Fram till för bara ett par år sedan var sommarsemestern, som vanligtvis bestod av en månads segling, något jag drömde om i minst ett halvår innan det var dags. Veckorna innan ägnades det fler tankar åt det förestående äventyret än åt jobbet på reklambyrån, och de sista arbetsdagarna gjorde jag absolut inte skäl för min lön.

Den som förväntar sig ett äventyr med stora umbäranden har valt fel färdsätt. Man är knappast unik om man ger sig av söderut med båt på Europas kanaler. Den trevlige hamnkaptenen Jürgen på Böbs Verft i Travemünde hjälper dagligen skandinaver och folk av andra nationaliteter med förberedelser inför kanallivet. När vi nämnde att vi tänkte bygga en träställning och förvara masten liggandes över däck tipsade han om Herr Graf som varje vecka samlar upp master i Tyskland och Holland och på sitt specialbyggda släp kör dem till Port Napoleon vid Rhônes utlopp på franska Rivieran. För 6 200 kr slipper vi ha en mast som ligger och skräpar på vår ”motorbåt” – en utgift vi inte hade räknat med men nästan exakt lika mycket som själv-risken skulle bli om vi skadade riggen i en trång sluss.  

Trots att jag har svurit att aldrig bli motorbåtsägare måste jag nog erkänna att det har sina fördelar: kaffekoppen står kvar där man senast ställde den och sikten föröver skyms nu endast av våra hopfällbara cyklar … 

Att lägga till på en stilla kanal i stiltje kräver sin man